Begreppet ”nude” har varit ett vanligt förekommande inslag i mode och skönhet de senaste åren. Men varför är den hudfärgade trenden bara anpassad för folk med ljus hy?

Jag minns mina första yrkesår i skönhetsbranschen då jag som makeupartist försökte finna foundations och baser för svarta. En omöjlighet om man nu inte gick till Make Up Store eller möjligen Face Stockholm.

Sen kom MAC Cosmetics till Sverige och gjorde vardagen lättare för oss med mörk hy. Dagarna då bara en handfull nyanser för ljushyade fanns till försäljning, var äntligen över och snart hade vartenda stort, franskt kosmetikahus följt efter.

Skönhetsbranschen hade därmed satt stopp för år av försummade kunder vars enda brist egentligen inte handlade om brist på pengar, utan fel hudton. Exklusiva skönhetsmärken hade ju insett att detta inte bara var ett solidariskt drag, utan en fråga om ökade försäljningssiffror.

Idag har vi mängder av märken som alla erbjuder ett brett urval av foundations i alla nyanser. Från den ljusaste alabasterhyn till det mörkaste ebony-färgade ansiktet.

Men hur ser det då ut idag, 15 år senare när kosmetikabranschen frontar med mörkhyade stjärnor som Lupita Nyongo (bild nedan) och Beyoncé? Visst måste väl ändå dagens konsumentföretag insett att världen inte består av 50 nyanser av vitt?

Svaret är både ja och nej. Många tidigare ”vita” kosmetikamärken har som sagt anammat en bredare palett både i produkthyllan och i sin marknadsföring. Att skylta med svarta tjejer som Lupita är ju så klart också ett sätt att visa, ”vi är för alla”.

Däremot är det svårt att påstå att modebranschen, underklädestillverkare och producenter av intimprodukter vaknat ur sina enfärgade koman. Fråga vilken mörkhyad kvinna som helst (läs: undertecknad) som varit på jakt efter något så enkelt som ett hudfärgat plåster.

I media har det varit ganska tyst om denna subtila rasism tills nu nyligen när debatten blossat igång i P3. Genom ett lyssnartips sändes reportaget ”Bara ett hav av beige” där Steffi Aluoch pratar om hur svarta konsumenter många gånger diskrimineras.

Lupita Nyongo (andra från vänster) tillsammans med Lancômes andra (”vita”) stjärnor när företaget fyllde 80 år. Från vänster: Isabella Rosselini, Lupita nyongo, Julia Roberts, Penelope Cruz och Kate Winslet.

– Man utgår från att ens kunder endast är vita människor och det handlar ju om människovärde. Det är som att vi inte är värda nog att producera produkter för, säger Steffi Aluoch i inslaget.

Som ljushyad konsument i Sverige idag förstår jag att detta är något man aldrig ens reflekterat över.

– Hudtonade plåster för mörkhyade, kom igen, lite av ett i-landsproblem eller vad? Säger kollegan till mig i bakgrunden när jag förbereder denna artikel.

Jag förstår hens reaktion. För vilken ljushyad person har egentligen någonsin reflekterat över nyanserna på plåster, eller hudfärgade trosor, eller den hudfärgade klänningen?

Jag å andra sidan, med en mamma från Sverige och en pappa från Kenya, känner igen mig direkt. Ofta har jag muttrat för mig själv i butiken när jag inte kan kamouflera mig med det hudfärgade plagget, så som det är designat.

Ricki Petrini, chefredaktör, improveme.se

Steffi må bli betraktad som radikal där hon ”påar” ett problem som inte är ett problem, för alla. Men det gör ju inte hennes upplevelse mindre legitim. Inte min heller för den delen.

Om nu apoteken ska sälja ”hudfärgade plåster” från Cederroth, så är det ju både deras och tillverkarens skyldighet att bredda utbudet så det passar alla. Om vi vänder på det, hur skulle reaktionerna bli om en producent bara sålde storleken Small? Då skulle det bli livat i luckan vill jag lova och då skulle ingen kalla det ”i-landsproblem”.

Sluta därför kalla oss, med annan hudfärg än normen, för problemsökare eller tjejer med lyxproblem. Allt vi vill är att bli tagna på allvar som konsumenter. Om jag sedan väljer att köpa ett grönt plåster, så är det inte för att jag inte har något val, utan för att jag själv råkar tycka det är så jäkla snyggt.