Träningsexperten Martin Löwgren förklarar skillnaden mellan olika typer av idrottskador, hur de uppstår och varför en vardagsmotionär kan skada sig lika lätt som en elitidrottare.
När det kommer till smärtor från rörelseapparaten (kroppen) och den profession jag arbetar inom -idrottsmedicin -delar man in skadorna i akuta respektive belastningsrelaterade. Även begreppet kroniskt används, och kroniskt betyder inom idrottsmedicinen inte att man har det resten av livet utan att symptomen pågått i mer än tre månader.
För mig är idrottsmedicin och idrottsskador det absolut roligaste man kan arbeta med. Det är en profession där du får en chans att träffa människor och hjälpa dem att bli kvitt sina besvär. Det är långt ifrån bara idrottare som drabbas av idrottsskador så för mig är begreppet idrott synonymt med fysisk aktivtet. 60-åriga Agda kan dra av sitt korsband på samma sätt som Lisa, 20, men kanske under andra aktiviteter. Med andra ord tycker jag att begreppet idrott/idrottsskador ska innefatta arbete, motion, friluftsliv, lek och träning.
Förra säsongen var jag medicinskt ansvarig naprapat åt Djurgårdens damer i elitserien. Det var en trupp på 25 tjejer i åldern 17 till 34. Vid sidan om detta drev jag Idrottsskadecenter där toppidrottare men även vanliga motionärer besökte mig för diverse skador. De intressanta är att man kan tro att en elitseriespelare borde ha ökad risk att slita av sitt korsband än kanske en 45-årig motionär, men så är inte fallet (inte automatiskt i alla fall) utan vi hade en korsbandsskada med Djurgårdstjejerna, men jag träffade på åtta stycken hos mig på Idrottsskadecenter. Vad jag försöker få fram är att idrottsmedicin inte enbart innefattar elitidrottare eller aktiva för den delen utan att dessa skador och andra mindre allvarliga som t.ex vrickade fötter och axelsmärtor kan drabba alla i samhället.
Akuta vs. belastningsskador
En akut skada är en skada som uppstår med en klart definerbar orsak och tidpunkt. Området svullnar ofta upp och man blir funktionsnedsatt i olika grad beroende på skadans genes. Klassiska akuta skador är benbrott, fotledsstukning, lårkaka med mera.
En belastningsskada är skador där en kroppsdel eller ett område belastats mer än vad de tål och med otillräcklig vila mellan träningstillfällena. Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis vara träning som utlöst besvären utan datorarbete kan ge en överbelastning av underarmsmuskulaturen med en “musarm“ som påföljd. Klassiska belastningsskador är benhinneinflamation, tennisarmbåge, hälsenatendinos med mera.
Ofta är det rätt enkelt att diagnosticera och skilja på en akut och belastningrelaterad skada men ibland kan det vara svårt. Detta gäller särskilt då symptomen uppstår akut, men där skadan kan vara ett resultat av en långvarig process. En löpare som fått en stressfraktur (utmattningsbrott) i foten rapporterar ofta att symptomen uppstod under en bestämd löprunda, han/hon kan även ibland även redogöra för exakt vilket steg som smärtan kom. Detta gör att man som undersökare diagnosticerar han/henne med en akut skada men den egentligen genesen till stressfrakturen ligger i att skelettet försvagats under en längre period pågrund av överbelastning. En sån här skada bör därför klassificeras som en belastningsskada, om ni förstår hur jag tänker?
Detta tankesätt kan även kopplas till en mängd andra diagnoser också. En person som söker för axelsmärta när han lyfter armen åt sidan diagnosticeras ofta med ett subacromiellt impinchment men den huvudsakliga orsaksmekanismen är en bakomliggande axelinstabilitet. Behandlas då bara de akuta impinchmenet utan att stabiliteten förbättras kommer patienten få tillbaka besvären då ursprungsproblemet inte är åtgärdat. Det gäller med andra ord att alltid hitta orsaken till varför patienten har ont och inte bara försöka lindra smärtan.
Smärtan är dessutom inget bra sätt att använda som referens för huruvida en patient har en diagnos eller hur symptomen uppstått. Smärta kan man få av massa olika tillstånd och det säger väldigt lite om genesen för en skada. En patologisk process har ofta pågott under en lång period när personen ifråga börjar få symptom i ett visst område. Belastningsskador, t.ex kroniska hälsenabesvär, orsakas av små krafter som leder till återkommande små microskador i vävnaden. Sådana microskador uppstår helt naturligt (och ska uppstå) i samband med fysisk aktivitet, men kan även uppstå i arbetet om man har ett väldigt fysiskt arbete.
Som regel brukar kroppen kunna reparera dessa skador på egen hand utan att man får smärta eller liknande. Fortsätter man dock belasta området mer än vad kroppen hinner reparera det (t.ex styrketräna bröstmuskeln tre dagar i rad eller som otränad löpträna tre dagar i rad) kommer emellertid vävnadens reparationskapacitet att överskridas och då uppstår en klinisk belastningsskada och symptom börjar uppfattas av utövaren.
För dem som gillar biomekanik (jag är inte en av dem, men tyvärr måste jag känna till sånt här i mitt yrke) så kan skillnaden mellan akuta och belastningsskador även beskrivas i dessa termer.
När en muskel spänns såväl dynamiskt som statiskt leder det till inre krafter som den belastade vävnaden försöker motverka (motverka deformation av vävnaden). All vävnad har en karaktäristisk förmåga att tåla en viss form av deformation och skador uppstår när denna förmåga överskrids. En akut skada uppstår när en belastning är tillräckligt stor för att ge upphov till en icke reversibel deformation av vävnanden. Exempel på detta kan vara ett benbrott där det yttre våldet är större än vad vävnaden klarar av.
En belastningsskada orsakas av uppepade belastningar som var för sig inte är nog för att leda till en icke reversibel deformation av vävnaden men som över tid leder till skada.
Hur uppstår skador?
Grundpricicipen för all träning (gymträning inkluderad) är att kroppen reagerar på en given fysik belastning med en specifik och förutsägbar anpassning (adaptation). Tränar man med en belastning eller intensitet som ens kropp inte är vad vid kommer vävnaden som tränas att försöka anpassa sig till den nya belastningen. Ett besked på detta kan vara att man drabbas av väldigt mycket träningsvärk. Träning stimulerar kroppen till en mängd olika saker, men det kanske viktigaste är ökad produktion av kontraktila proteiner (aktin och myosin), ökad storlek på muskelfibrerna och att muskelfibrerna anpassar sig till om träningen primärt ställer krav på uthållighet eller maximal styrka. Denna princip gäller alla vävnader (skelett, ligament, brosk med mera) och det betyder på svenska att vävnaden blir starkare och tål en större belastning.
Överstiger dock träningsbelastningen vävnadens förmåga att reparera vävnaden uppstår efterhand skador. Risken för belastningsskador ökar när träningsbelastningen ökar antingen det gäller en ökning av längden på det enskilda träningspasset eller en ökning av antalet pass per vecka. Ofta ökas längden, antalet och intensiteten på träningen samtidigt som vid t.ex ett träningsläger eller säsongsstark. Därför säger man ofta att belastningsskador beror på “för mycket, för ofta, för fort och med för lite vila“.
Vilka drabbas?
Akuta skador är klart överrepresenterade i högenergiidrotter såsom ishockey, fotboll, rugby, handboll med flera. Där är det nästan regel än undantag att axlar hoppar ur led eller att underbenet trasas sönder under diverse tacklingsmoment. Tyvärr finns även belastningsskador även här och fotbollsspelare rapporterar ofta om ömmande ljumskar, slitna hälsener och liknande.
Det går inte att till 100 procent säga vem som ska få en skada och vem som slipper undan, framförallt inte när det kommer till de akuta skadorna. Det bästa skyddet/rådet jag kan ge är att att vara bra grundtränade. Man ska ha en bra grundstyrka och inte ha några ensidiga svagheter som kan bidra till ett felaktigt belastningsmönster. Man ska även vara duktig på att lyssna på sin kropp och inte pressa den hårdare än vad den klarar av och samtidigt ge den tillräckligt med återhämtning mellan träningspassen. Att ha ett bra träningsschema kan spara många onödiga skador då man slipper överbelasta vävnaden.
Bildspel: Så tränar du säkert
2011-12-02 07:56:00
