Knäskador är ett vanligt problem inom träningen, men inte alla vet innebörden av det. Fitnessexperten Martin Löwgren ger sin egen syn på risker och förebyggande.

Jag försöker alltid basera mina artiklar på aktuell forskning, accepterad anatomi och de gällande övertygelserna bland fackfolk, men i denna artikelserie kommer jag skriva precis vad jag själv anser, tycker, tror och rekommenderar med noll källhänvisning.

Det blir en artikelserie helt baserad på mina egna personliga åsikter, teorier och erfarenheter som ni läsare får välja att acceptera eller dementera.

Jag har döpt artikelserien till “Min syn” och den kommer innehålla skilda ämnen som till exempel korsbandsskador, sötningsmedel, doping, kosttillskott och fettförbränningsträning.

Vissa delar kommer vara jättelånga medan andra delar kanske bara innehåller några få rader där jag beskriver vad jag anser om exempelvis LCHF-metoden.

Min förhoppning är att den här artikelserien ska bli väldigt uppskattad på bloggen och skilja sig mot de andra inslagen.

Ett återkommande problem bland såväl aktiva som inaktiva människor är knäsmärtor och då framför allt främre knäsmärtor. Det skapar oro, frånvaro från jobb/aktivitet och försämrad levnadsstandard.

Många utav dessa smärtor går helt klart att förebygga och många andra går att få bort med små enkla medel. Det är egentligen de akuta knäskadorna, exempelvis korsbandsskada, meniskskada eller liknande, som är de “farliga” och som bör leda till viss oro, men jag kan ibland uppleva i mitt yrke att det är tvärtom.

Många patienter man träffar oroar sig inte särskilt mycket över sin korsbandsskada (en av de allvarligaste knäskadorna) då den ska opereras och sen är det bara att köra rehab så är allt bra. En annan patient som inte varit med om något trauma utan bara fått lite ont i knät under det senaste benpasset kan oroa ihjäl sig och undra om han någonsin kommer bli bra igen. Skadan och dess smärta verkar inte stå i proportion till den faktiska skadan utan det verkar vara väldigt många psykiska parametrar när det kommer till knäsmärtor och det är enligt min erfarenhet inte skadan i sig eller hur allvarlig och omfattande den är som skapar oro, utan patientens syn på det hela.

Drabbas man av en korsbandsskada kan man generellt säga att det tar mellan sex till nio månader innan man är tillbaka där man var innan skadan. För vissa går det snabbare men för de allra flesta tar det ungefär den här tiden. Många av de vanliga knäsmärtorna (jag väljer att skilja på skador och smärtor) går över av sig självt på några veckor utan någon som helst behandling, några andra tar en till tre månader. Oavsett vilket så är det bra mycket kortare tid än en allvarlig knäskada och ändå kan jag uppleva att det är patienterna med knäsmärtor som är de oroliga och uppgivna.

Min syn på knäsmärtor är att majoriteten av dem går att förebygga -även de allvarliga. Pratar vi om idrottare så är de generellt idag för svaga i lårmusklerna och har för dålig stabilitet i höft/knäled. Detta skapar onödig stress på de ingående strukturerna och stabiliteten de behöver vid till exempel en närkamp i fotboll finns inte där. Jag har arbetat med flera elitlag och nu senaste Djurgårdens Innebandy. Där fann de spelare som var ordinarie i såväl klubblag som elitserie men som inte ens orkade göra en enda enbensknäböj eller sin egen kroppsvikt i knäböj. Detta kan tyckas som hårda krav för vissa men det är det inte. Man ställer enorma krav på spelarnas syreupptagningsförmåga och den konditionsbaserade biten, men deras muskulatur och stabilitet/koordination glöms ofta bort.

I början på 2000-talet började Djurgårdens fotboll införa obligatorisk styrketräning bland sina spelare (precis som ishockey alltid gjort). Förutom färre skador hade de under en period helt överlägsen fysik mot de andra allsvenska lagen och dominerade fotbollen under några år. Nu var det självklart också andra faktorer som påverkade, exempelvis att de hade flera givna landslagsspelare i truppen. En viktig faktor som alla allsvenska klubbar anammat i dagsläget är betydelsen av regelbunden alternativ träning i form av styrketräning. Det är för mig väldigt glädjande att det äntligen börjat ske men man kan ju undra varför det inte har skett tidigare? Tror folk att man blir klumpig bara för att man lägger på sig muskler? Att man skulle bli stel bara för att man kör knäböj och marklyft? Ibland undrar man ju om tränare ens vet vad styrketräning gör för spelarna/laget.

Jag ansvarade nyligen för en mycket lovande spelare i IFK Göteborg. Han behövde gå upp i muskler och bli en explosivare spelare. Jag tog fram ett komplett styrketräningsschema och personligt kostschema som han följde och resultatet lät inte vänta på sig. Förutom att komma i grym form vart han starkare, uthålligare, mindre skadebenägen och explosivare på planen.

Vad är det då som gör att vi ställer så låga krav på våra idrottares styrka? Jag tror det är en blandning av gammalt tänk -man ska träna fotboll för det är de man ska bli bra på. Om man blir skadad och inte kan lira fotboll och blir en sämre spelare i sjuksängen? Om man blir skadad, kommer tillbaka men blir skadad igen för att man är för svag? Nej det är dags att tänka om och detta gäller även till inaktiva människor. Knäsmärtor går att förebygga med fysisk aktivitet. För många räcker det med enklare promenader och stretchning medan andra måste göra lite mer avancerade åtgärdar som styrke- och stabiliseringsträning.

Jag har skrivit ned vilken diagnos alla de patienter som genom åren besökt mig på Idrottsskadecenter har haft och denna lilla lista tänkte jag gå igenom med er nu. Detta är alltså den diagnos jag kommit fram till och i vissa fall har jag valt att få den bekräftad av läkare/röntgen.

1. Patellofemoralt smärtsyndrom
2. Patellar tendinopati
3. Löparknä
4. Hopparknä
5. Meniskskada
6. Knäinstabilitet (generellt)
7. Främre korsbandsskada
8. Bursit (slemsäcksinflammation)
9. Quadricepstendinopati
10. Gonartros

De fyra första platserna är muskulära/senrelaterade och först på plats fem kommer en lite allvarligare skada. Jag kan dock säga direkt att det är patienten med hopparknä, löparknä eller de två diagnoserna överst som innefattar problem kring knäskålen som är de mest oroväckande och som behöver genomgå en kortare rehabiliteringsperiod för att bli bra.

Till skillnad från korsbandspatienterna som vet exakt vad de behöver göra för att bli bra, och är beredda att göra det, så är många med generella smärtor kring knäleden extremt lata men samtidigt oroliga för att det kan vara något allvarligt.

När man ska undersöka ett knä är det därför extra noga att man verkligen ställer rätt diagnos och kan ge ett lugnande besked till patienten oavsett vilken diagnos det är. Det är extremt få knädiagnoser som gör att man inte kommer komma tillbaka till sin gamla aktivitetsnivå utan majoriteten går att bli helt återställd ifrån om man gör det man ska.

Min syn på knäsmärtor är att de ska tas på allvar och man ska låta sig undersökas men man ska inte vara så rädd för dem, inte ens om man drabbas av en allvarlig skada och absolut inte om man bara har knäsmärtor utan att någon skada har skett. Det går att bli kvitt sina knäbesvär och oftast krävs det inga större insatser förutom om man drabbats av en allvarlig skada. Även där kan man dock känna sig trygg då Sverige har bland den bästa statistiken i världen över lyckade knäoperationer.

Ta hand om er och glöm inte att det var min syn på knäsmärtor.

Bildspel: Martin Löwgren knäskador

Martin Löwgren

2012-09-27 11:37:00