Att vara singel har helt klart sina fördelar, men ibland funderar jag över om inte det här med förhållande vore ganska roligt ändå. Klassiska dejtingsidor känns lite passé så jag hoppade på det här med Tinder. Ett år efter alla andra visserligen, men bättre sent än aldrig sägs det ju.

Jag lade in bilder där jag ser lite lagom charmig ut och började swipa. Höger för de jag gillar och vänster för de jag inte gillar. Enkelt. Och om jag då fastnat för någon och han tycker att jag är snygg (ja här går man på utseendet) så blir det en match! Det är precis lika ytligt som det låter, men till en början var det väldigt roligt. Nästan beroendeframkallande faktiskt. Första gångerna det blev matchningar tänkte jag att nu! Nu händer det snart! Jag ska gå på dejt, bli kär och leva lycklig i alla mina dagar.

Men nej, för killarna på Tinder verkar mest bara vara ute efter att samla matchningar. Inte alls att skriva och faktiskt ta kontakt för att träffas i det vi kallar verkligheten. Jag vet inte om de är för upptagna med att fiska och åka skidor. För ALLA män på Tinder åker skidor. Det är bilder från olika backar där de poserar i snabba solglasögon och tuff skidoverall. Och på sommaren sitter de i en båt och håller stolt upp en äcklig gädda. Varför?

Tror de att vi kvinnor blir lockade av att de kan fiska? Oj, här har vi en man som kan sätta mat på bordet minsann. Och så härligt aktiv han är när han åker skidor. Honom ska vi ha! Men jag själv som inte haft skidor på fötterna på 25 år, och den gången jag fiskade satte jag kroken i kinden, jag tror jag swipar vänster.

Jag vill ju dra åt höger på en man som uppvaktar mig. På riktigt. En som faktiskt vill leva utanför den digitala världen. En kille som inte har åldersnoja och letar 20 år yngre tjejer. Mannen som tycker det är coolt med starka och självständiga tjejer och inte söker någon liten gullig kattunge-tjej. Så hallå Tinder-män, släpp gäddan och kom in i matchen!