Någon enstaka gång, sisådär var tionde år, dyker det upp en färgstark stjärna på sporthimlen, som liksom inte passar in i bilden av den typiska vinnaren.
I dagarna startar den årliga tennisfesten i Båstad på västkusten och chefredaktör Ricki Petrini, ett helhjärtat tennisfan, skriver i denna krönika om Serena Williams betydelse som förebild för dagens unga, svarta tjej.
Ibland tänker jag att det kanske bara är i mitt huvud som dessa tankar dyker upp, men många andra gånger inser jag det allmängiltiga i det jag nu vågar påstå. Är det ändå inte så, att 2015 har vi fortfarande vissa ”vita” sporter och vissa ”svarta” sporter?
Om jag redan nu trampat någon på tårna, uppmanar jag er att fortsätta läsa. Känner du dig å andra sidan helt clueless när du läser dessa rader ovan – håll ut, samma uppmaning gäller för dig, fortsätt läs!
Och visst finns det en anledning och betydelse för dessa enstaka engelska låneord som jag brukar (ovan och nedan) i denna text. Du kommer förstå, att liksom fenomenet jag beskriver om alternativa sportförebilder, har lika mycket att göra med tilltal som tillhörighet.
Bakgrunden till artikeln är till viss del självupplevd, jag spelar nämligen själv tennis. Sen är jag dessutom mörkare i hudfärgen än snittsvensken. Med en pappa från Kenya är det heller inte ovanligt att få tipset ”du måste vara en bra löpare”.
Att jag sedan spelar tennis och förälskat mig i en sport som många förknippar med europeiska (läs: blonda spelare) som Maria Sharapova och Björn Borg, har framkallat ett och annat ”ja-ha?”, med höjt pitch i ”-ha”.
Därför vågar jag nu ge mig in i detta snåriga gränsland mellan tennisvärldens VIP-läktare och den svenska, på sistone, många gånger tudelade inställning till den svarta tjejen och killen på gatan. Tillhörighet, har det visat sig, är inte bara en fråga i debattprogram med partimedlemmar från extremhögern. Tillhörighet, eller snarare bristen på den, kan vara något så simpelt som ”vilken sport passar dig och din hudfärg”?
För 16 år sedan vann Serena Williamns sin första Grand Slam-titel (US Open 1999) och sedan dess har det i stort sett bara kommit att handla om ett namn inom damtennisen.
En tennisstjärna som Serena har inte bara förmågan att vinna bollen på center court. Hon vinner dessutom massornas kärlek och uppmärksamhet, långt utanför tennisens ibland lite exkluderande värld. Sådan dragningskraft och stjärnglans har hon.
Som sport är tennis även idag ofta förknippad med en socialekonomisk elit, vars pengar räcker och blir över för tennislektioner för nästa generations toddlers. Samtidigt som svåråtkomlig bantid och dyra tennismedlemskap utesluter stora delar av samhället, är det samtidigt tennisens stjärnor, likt Serena, som bli massmediala förebilder för en hel omvärld som inte ens spelar tennis. Hur kommer det sig? Många har kanske kickat boll på fotbollsplan, nån gång i sitt liv, men hur många har egentligen spelat tennis?
Denna magiska kraft, menar jag, har tennisen som sport. Den tilltalar människor med alla sorters bakgrund. Om man jämför Båstads röda grusbana med Hollywoods röda mattor, ja då är det lika viktigt för sporten i sig som för filmbranschens profitdrivande produktionsbolag, att ha just affischnamn som tilltalar den stora massan.
Serena Williams, 33 år gammal, har onekligen varit självaste ansiktet för sporten sedan slutet av 90-talet. Tillsammans med systern Venus blev familjenamnet Williams snabbt ett household name. Dessutom var det en tid, där vita sporter som golf och tennis plötsligt födde svarta stjärnor som Tiger Woods och systrarna Williams.
Att vara svart i en vit värld, var plötsligt trendigt.
Året 2015 har hon under sitt sjuttonde aktiva år i den absoluta världseliten, inte visat några som helst tecken på avmattning. Jag minns redan när jag såg henne under OS-finalen i London 2012 att snacket gick; var Serena verkligen fortfarande i samma toppform som tidigare?
Då som i år, har hon motbevisat de elaka tungorna och om 39 segrar av 40 bara i år inte räcker som bevis, har hon fortfarande ett och annat rekord i sikte. Rekord som hon sannolikt kommer att slå.
I månadsskiftet augusti/september är det dags för den 4:e och sista av de stora Grand Slam-turneringarna, US Open i New York. Vinner hon även denna, för hon har redan kammat hem de första 3 i år, tangerar hon ett 27 år gammat rekord som tyska Steffi Graf satte 1988.
Visst är det ljusår mellan 80-talets västtyska affischnamn Graf och dagens glam-slam-brutta Serena på center court, och då menar jag inte bara storleken på damernas biceps.
Till skillnad från sportens många kvinnliga giganter på 80-talet har dagens tennis-femme fatales även en stilbildande roll. Serena må ha blivit beskylld både en och två gånger för att ha en alltför manhaftig och testosteronstinn kropp, men om vi nu ska använda pekpinne – jämför hennes höga glamfaktor med de gamla västtyska damerna.
Serena må vara smått bitig, kom igen – hon är tennisspelare i den absoluta världseliten, vad väntade ni er, en pinnsmal kropp?), men hennes akrylnaglar, piffade hår och matchande tennis-outfits har gett ansikte till en hel värld av afrotjejer som apar efter.
Inte heller handlar det om hudfärg för visst har paralleller gjort med golfens Tiger Woods, en svart världsspelare som också gjort underverk i en för övrigt väldigt vit sport. Serena har en mode-faktor, en stjärnglans, som Tiger aldrig kunnat mäta sig med. Unga, svarta tjejer vill inte bara vara lika duktiga som Serena, de vill se ut som Serena.
Hennes glittriga downtown-stil har influerat mångas syn på det afroamerikanska modet, både på och utanför center court. Hon bevisar att ”more is more” och att elitidrott inte har något som helst att göra med ett anti-mode.
Precis som webbens slanguttryck och amerikanisering har en dynamisk effekt på vår renodlade, svenska kultur och även språket, är tennisens svarta får Serena en moderevoltör som berikar. Popkulturens ibland kritiserade influenser har ju framför allt en nyanserande effekt, en positiv inverkan, som gör vår samtid mer levande, och i allra högsta grad, föränderlig.
Jag menar inte att Serenas hudfärg är viktigare än hennes prestation på tennisbanan. Tvärtom. Hennes meriter är tveklösa bevis på en sportprofil av sällan skådad rang, oavsett hudfärg. Men hennes eklektiska uppenbarelse har samma kryddande effekt på tennisarenan, som engelska låneord i denna text.
Är det då så himla farligt med lite Serena-glans på saker och ting? Måste vi se det som ett hot så fort ett engelskt uttryck dyker upp i en svensk text? Om ni nu inte varit lika uppmärksamma som jag vad gäller sportens färgstarka ikoner, så är det just det som sker? En Serena på tennisbanan är som ett låneord som är här för att stanna. Ett sundhetstecken, menar jag, för en samtid som ofta pratar om mångfald, men inte lika ofta bejakar den.
Tillbaka på tennisbanan. I Båstad anlände i år en glad och förväntansfull Serena Williams som nu tänker kamma hem sin 40:e vinst för året. Collector Swedish Open har för andra året lyckats locka världsettan till stan och lyfter därmed damveckan till en nivå som herrveckan fortfarande bara får drömma om. Världsettan Novak Djokovic och världstvåan Roger Federer har till exempel lyst med sin frånvaro på den svenska herrveckan.
Serenas närvaro i Båstad sätter inte bara guldkant på en för övrigt väldigt populär folkfest på Bjärehalvön. Hennes deltagande, en story i klass med vita dukens romcoms – tänk dig den internationella stjärnan som väljer att besöka en mindre ort, mitt i den svenska sommaridyllen, belyser Sverige som en (fortsatt) framstående tennisnation.
Den effekten har en världsetta och den effekten har en färgstark Serena som nu öppnar dörrarna för en ny generation. Grejen är den att många unga tjejer med etniska ursprung, som tidigare inte känt sig inbjudna till en elitistisk sport ”för de vita”, har numera en självklar idol, en förebild.
I en samtid där ungdomar uppmuntras identifiera sig med catwalk-modeller och Youtube-stjärnor med sexappeal, misslyckas strålkastarna ovanför sportarenorna att locka med sin dragningskraft.
Men på samma sätt som Zlatan numera är lika mycket Volvo som bad boy, har Serena gjort fair play trendigt igen. Hon visar oss hur massmedia, sociala medier och sportarenor kan vara viktiga forum för glamourpoäng, ”abzolut” som Zlatan skulle betonat. Men framför allt har hon tack vare sin beundransvärda meritlista och prestation, gjort sporthjälten cool igen.
Därför är det viktigt att prata om Serena ur ett mångkulturellt perspektiv, där all fokus inte bara ligger på hennes stora biceps eller dollarmiljoner. Här ser vi en livs levande, svart stjärna i Båstad som för många, undertecknad inkluderar, inspirerar och ger hopp om en färggrann framtid, där prestation kommer före stereotyp-utseende och kön.
Detta, vill jag påpeka, sker här på hemmaplan, mitt framför ögonen på oss. Under en tennisvecka som många gånger annars förknippas med Champagne och blöta nätter på Pepes Bodega.
På så sätt är det inte längre bara ett Skåne med Sverigedemokratiska fanor. På så sätt är det inte bara en grusplan med poängräkning för sportsidorna. Under damveckan i Båstad, bjuds vi på en färggrann tennisfestival tack vare Serena, likt regnbågsflaggan under Pridefestivalen, sätter färg och OK-stämpel på ett samhälle där alla bollar, med alla färger, räknas.
Faktaruta:
- Namn: Serena Williams
- Titel: Världsetta inom damtennis
- Ålder: 33 år
- Vinster i år: Vunnit 39 av 40 matcher
- Mål i år: Vinna alla de 4 stora Grand Slam-turneringarna
- Grand Slam: De 4 största tennisturnéringarna på touren: Franska öppna, Wimbledom, US Open och Australian Open
