“Turnélivet är kaotiskt“

Hon är tillbaka med en ny skiva och ett nytt sound. Efter ett tufft år då hon höll sig undan rampljuset känner sig Miss Li redo att ge sig ut på vägarna igen. För improveme.se berättar den 28-åriga artisten om turnématvanor, snuskiga hotellrum och varför hon inte längre smetar fotsalva i ansiktet.

Hur skulle du beskriva din nya skiva ”Beats & Bruises”?
-Den här skivan skiljer sig ganska mycket från de tidigare, det var ett medvetet val jag gjorde. De tre första albumen påminner rätt mycket om varann, det är ett ganska snabbt tempo och glada toner. Men man kommer till en punkt där man vill prova något annat. Den här blev lite tyngre, lite mörkare och mer gitarr- och bas-baserad.

Vilken del av hela processen kring skivan -inspelningen, promotandet och turnerandet -tycker du bäst om?
-Jag tycker att det skiljer sig från gång till gång. Förut brukade jag alltid vara ett nervvrak när jag spelade in album, jag var nojig över vad folk skulle tycka. I dag är jag mer avslappnad och bryr mig inte lika mycket, så den här inspelningen har inte varit lika hispig. Inspelningen är lite som att gå till jobbet, man får rutiner. Man går upp och äter frukost, sen åker man dit och är där ett visst antal timmar och åker hem. Det är ganska skönt, för turnéerna är alltid kaotiska. Man är alltid uppe till typ fyra på natten och då äter man sitt första mål mat. Och sen äter man ingen frukost och sitter i en buss i tio timmar.

-De perioderna är extremt roliga, det är ändå därför man gör musik, någonstans -för att man vill komma ut på vägarna och spela det här för folk. Men det är också den perioden som sliter. Hyn börjar falla samman och inombords vill man inte ens tänka på hur det ser ut efter en turné. Det varierar också från turné till turné. Vissa är mycket slitigare och jobbigare och andra är lite glassigare och mer avslappnade.

I Sverige bor man på bättre hotell, ska man ut och breaka i ett nytt land får man sova på något hostel som…ja, jag vill inte ens säga hur det kan se ut på vissa ställen. Vi hamnade på ett jättekonstigt hotell ute i Hanover, där det var snorkråkor på fjärrkontrollen och läppstift på kudden. Det är tur att man inte bryr sig så mycket när man kommer hem fyra på natten. Då är man så trött att man somnar ändå.

Många av intervjuerna du gjort på sistone har ju hamnat om den sjukdom du drabbades av förra året. Kan du berätta lite om det?
-Förmodligen var det så att jag har fått salmonella i slutet av 2009 och inte märkt det eller gjort någonting åt det. Det har brutit ner kroppen så illa att det slutade med att jag inte ens kunde gå eller använda händerna, jag kunde inte klä på mig själv. Det var en väldig prövning i livet, för jag har aldrig varit med om något liknande och det var så tungt att känna ”är livet slut nu? Är det kört? Har jag gjort mitt?”

-Man värderar om saker i livet efter en sådan grej och jag kan nästan njuta mer av livet i dag och inte stressa upp mig lika mycket över saker och ting. Så på något sätt är jag glad att det hände mig, även om det var extremt jobbigt just då. Alla mediciner och biverkningar var inte kul, men någonstans tror jag att man kan plocka något bra ur det.

Hur gjorde du för att hålla hoppet uppe?
-Morsan bara: ”Jag fattar inte hur du kan vara så glad.” Jag var ganska lycklig. Jag var nästan bara hemma, förutom när jag tog mig till sjukhuset, och det var skönt att inte vara offentlig. Jag funderade allvarligt på om jag skulle skita i artistlivet, för jag tyckte att det var så grymt att bara vara. Jag låg hemma och läste, så gott jag kunde, och jag var ganska nöjd med det.

-I efterhand har jag förstått att det var det smärtstillande jag tog som gjorde att jag var väldigt glad. Men sen när jag skulle sluta med det där så fick jag en liten kris, då hade jag också fått veta att jag kommer att ha det här hela livet, att jag förmodligen aldrig kommer att bli frisk. Men jag hittade en medicin som tar bort symtomen i alla fall, och det räcker för mig.

Hur viktig är ens look som artist?
-Det känns som att det genom alla tider har varit väldigt viktigt med en look, vare sig looken är Patti Smiths ”jag bryr mig inte” eller Madonna som är helt överpreparerad med stilar och outfits. Min tanke har alltid varit att klä mig som en fattig flicka som klär upp sig i sina finaste kläder. Jag vill liksom inte flasha med dyra, exklusiva kläder, utan jag vill hellre ge någon slags inspiration, att man kan uttrycka sig med en klänning för 40 kronor. Det handlar inte om prislappen eller vad som är inne just nu, utan att man vågar vara egen.

Hur tänker du kring hår och makeup?
-Det är klart att man vill se så bra ut som möjligt. Det var ett år sen jag klippte topparna senast, så jag är inte nördig när det gäller såna grejer, men det är klart att man tycker att det är härligt att se sitt bästa ut. Jag är nog lite fåfäng, men jag tycker att det är coolt med artister som inte bryr sig också.

Du pratade om att hyn tar stryk av turnélivet. Finns de något man kan göra för att känna sig fräsch på festivaler?
-Man vet ju att mat och sömn och alkohol är sånt som man bör tänka på. Men i slutändan så bryr man sig inte, man vill bara ha kul. För fyra år sen kunde jag smörja in ansiktet med fotsalva om det var det enda jag hade, jag hade noll koll. Sen har jag ju fattat att med hur jag lever måste jag åtminstone försöka tänka på att ha en bra, återfuktande kräm och inte tvätta ansiktet med hårt parfymerade kroppstvålar.

-Sen blir det mycket att man stannar på McDonald’s, men även om man är skitsugen på den där hamburgaren för att man är trött och seg kanske man ändå ska ta en sallad. Ofta tror jag att man känner sig piggare om man tänker på såna smågrejer varje dag.

Gör du något särskilt för att hålla dig i form?
-Jag gillar att promenera, för då får man frisk luft och kan andas djupt och sjunka ner med axlarna. Det rensar liksom hjärnan. Jag går gärna i en och en halv timme och bara låter bli att tänka på jobb. Då försöker jag bara tänka positivt.

-Jag var värsta träningsnarkomanen när jag var yngre, så när jag väl slutade blev jag så anti allt som hade med träning att göra. Jag hade tagit ut mig till max. Men jag känner verkligen att jag har ett behov nu av att tänka mer på sånt, mycket för att jag känner att mina muskler har förtvinat när jag varit sjuk.

Var får du inspiration till din musik? Får du aldrig skrivkramp?

-Nej, jag har inte haft skrivkramp och jag hoppas aldrig jag får det heller. Det känns som att det måste vara skitjobbigt. Det beror nog mycket på att jag går ett halvår utan att skriva någonting och då samlar jag på mig så mycket känslor. Man har turnerat, mött människor, relationer och saker har strulat och sen kommer allt på samma gång. När jag väl får lite ledig tid kan det komma tio låtar på en dag. Ofta är det när jag är i duschen eller på toa, så då springer jag ut blöt ur duschen och bara letar på någon inspelningsapparat och bara försöker sjunga in en text och melodi.

Namn: Miss Li, egentligen Linda Carlsson
Ålder: 28 år
Bor: Stockholm
Gör: Artist
Aktuell: Med nya albumet “Beats & Bruises“

Bildspel: “Turnélivet är kaotiskt“

Bildspel: “Turnélivet är kaotiskt“

[email protected]

2011-03-21 16:17:00

Publicerad: 21 mars 2011

Arbetar du med en psykopat?

Här är varningstecknen som gör att du måste se upp