Hur uppstår skador vid träning och vad finns det för olika typer? Kan man göra något för att undvika at skada sig när man tränar? Martin Löwgren har svaren.

När det kommer till smärtor från kroppen och den profession jag arbetar inom -idrottsmedicin -delar man in skadorna i akuta respektive belastningsrelaterade. Även begreppet kroniskt används och kroniskt betyder inom idrottsmedicinen inte att man har det resten av livet utan att symptomen pågått i mer än 3 månader.

För mig är idrottsmedicin och idrottsskador det absolut roligaste man kan arbeta med. Det är en profession där du får en chans att träffa människor och hjälpa dem att bli kvitt sina besvär. Det är långt ifrån bara idrottare som drabbas av idrottsskador så för mig är begreppet idrott synonymt med fysisk aktivtet. 60-åriga Agda kan dra av sitt korsband på samma sätt som Lisa, 20, men kanske under andra aktiviteter. Med andra ord tycker jag att begreppet idrott/idrottsskador ska innefatta arbete, motion, friluftsliv, lek och träning.

En akut skada är en skada som uppstår med en klart definerbar orsak och tidpunkt. Området svullnar ofta upp och man blir funktionsnedsatt i olika grad beroende på skadans genes. Klassiska akuta skador är benbrott, fotledsstukning, lårkaka med mera.

Belastningsskador är skador där en kroppsdel eller ett område belastats mer än vad de tål och med otillräcklig vila mellan träningstillfällena. Det behöver i och för sig inte nödvändigtvis vara träning som utlöst besvären utan datorarbete kan ge en överbelastning av underarmsmuskulaturen med en “musarm“ som påföljd. Klassiska belastningsskador är benhinneinflammation, tennisarmbåge, hälsenetendinos med mera.

Ofta är det rätt enkelt att diagnosticera och skilja på en akut och belastningrelaterad skada, men ibland kan det vara svårt. Detta gäller särskilt då symptomen uppstår akut, men där skadan kan vara ett resultat av en långvarig process. En löpare som fått en stressfraktur i foten rapporterar ofta att symptomen uppstod under en bestämd löprunda, han/hon kan även ibland även redogöra för exakt vilket steg som smärtan kom. Detta gör att man som undersökare diagnosticerar honom/henne med en akut skada, men den egentliga orsaken till stressfrakturen ligger i att skelettet försvagats under en längre period på grund av överbelastning.

Detta tankesätt kan även kopplas till en mängd andra diagnoser. En person som söker för axelsmärta när han lyfter armen åt sidan diagnosticeras ofta med ett subacromiellt impinchment men den huvudsakliga orsaksmekanismen är en bakomliggande axelinstabilitet. Behandlas då bara de akuta impinchmenet utan att stabiliteten förbättras kommer patienten få tillbaka besvären då ursprungsproblemet inte är åtgärdat. Det gäller med andra ord att alltid hitta orsaken till varför patienten har ont och inte bara försöka lindra smärtan.

Smärtan är dessutom ingen bra referens för huruvida en patient har en diagnos eller hur symptomen uppstått. Smärta kan man få av en massa olika tillstånd och det säger väldigt lite om orsaken till en skada. En patologisk process har ofta pågått under en lång period när personen ifråga börjar få symptom i ett visst område. Belastningsskador, t.ex kroniska hälsenebesvär, orsakas av små krafter som leder till återkommande små mikroskador i vävnaden. Sådana mikroskador uppstår helt naturligt (och ska uppstå) i samband med fysisk aktivitet, men kan även uppstå i arbetet om man har ett väldigt fysiskt arbete. Som regel brukar kroppen kunna reparera dessa skador på egen hand utan att man får smärta eller liknande. Fortsätter man dock att belasta området mer än vad kroppen hinner reparera det (t.ex styrketräna bröstmuskeln tre dagar i rad eller som otränad löpträna tre dagar i rad) kommer emellertid vävnadens reparationskapacitet att överskridas och då uppstår en klinisk belastningsskada och symptom börjar uppfattas av utövaren.

HUR UPPSTÅR SKADOR?
Grundpricicipen för all träning är att kroppen reagerar på en given fysik belastning med en specifik och förutsägbar anpassning. Tränar man med en belastning eller intensitet som ens kropp inte är van vid kommer vävnaden som tränas att försöka anpassa sig till den nya belastningen. Ett besked på detta kan vara att man drabbas av väldigt mycket träningsvärk. Träning stimulerar kroppen till en mängd olika saker men det kanske viktigaste är ökad produktion av kontraktila proteiner (aktin och myosin), ökad storlek på muskelfibrerna och att muskelfibrerna anpassar sig till om träningen primärt ställer krav på uthållighet eller maximal styrka. Denna princip gäller alla vävnader och det betyder på svenska att vävnaden blir starkare och tål en större belastning.

Överstiger dock träningsbelastningen vävnadens förmåga att reparera vävnaden uppstår efterhand skador. Risken för belastningsskador ökar när träningsbelastningen ökar antingen det gäller en ökning av längden på det enskilda träningspasset eller en ökning av antalet pass per vecka. Ofta ökas längden, antalet och intensiteten på träningen samtidigt som vid t.ex ett träningsläger eller säsongsstark.

VILKA DRABBAS?
Akuta skador är klart överrepresenterade i högenergiidrotter såsom ishockey, fotboll, rugby, handboll med flera. Där är det snarare regel än undantag att axlar hoppar ur led eller att underbenet trasas sönder under diverse tacklingsmoment. Tyvärr finns även belastningsskador även här och fotbollsspelare rapporterar ofta om ömmande ljumskar, slitna hälsener och liknande.

Det går inte att till 100 procent säga vem som ska få en skada och vem som slipper undan, framförallt inte när det kommer till de akuta skadorna. Det bästa rådet jag kan ge är att ha en bra grundstyrka och inte ha några ensidiga svagheter som kan bidra till ett felaktigt belastningsmönster. Man ska även vara duktig på att lyssna på sin kropp och inte pressa den hårdare än vad den klarar av och samtidigt ge den tillräckligt med återhämtning mellan träningspassen. Att ha ett bra träningsschema kan spara många onödiga skador då man slipper överbelasta vävnaden.

Bildspel: Skador vid träning

Martin Löwgren

2012-06-29 13:32:00