Sedan en tid tillbaka har jag funderat på lösögonfransar. Att jag har funderat betyder i detta sammanhang att jag snarare tänkt på fransarnas existens än syftet med dem. Efter att jag mött en bekant med just sådana började jag till och med överväga att fundera på en förlängning. Men ungefär där tog det även stopp.

Pincett och lim

  Jag hamnade i ett lättare chocktillstånd när denna vän berättade för mig att man minsann måste limma fast fransarna! En i taget… Hon nämnde ord som pincett, lim och ”verktyg” utan att ta hänsyn till min tydliga nyfikenhet som gärna ville mättas av uppmuntrande ord. Jag blev chockad eftersom jag vid den tidpunkten inte ens börjat tänka på hur fransarna skulle fästas fast.

Varierande klämtekniker

  Konversationen förde oss vidare till vintern 2005 då jag ett par dagar innan julafton satt vid matbordet och gjorde julklappsetiketter. Med hjälp av paljetter, glitter och lim visste jag att just mina julklappar skulle få den uppmärksamhet de förtjänade. Som erfaren hobbypysslare lät jag givetvis superlimmet assistera mig. Men när tubens innehåll vägrade komma ut trots mina varierande klämtekniker tog jag till en drastisk metod som inkluderade en nål. Ja, jag vände tuben i riktning mot mina ögon och stack sedan hål på hinnan av lim som klibbat sig fast i kanterna. Efter tre timmar lämnade jag akutmottagningen med ett rinnande öga och en obotlig ögonfobi.

En sorts skräck

  dessa dagar kan jag förklara denna fobi som en sorts skräck. Jag är helt enkelt rädd för att olämpliga saker ska hamna i mina ögon. Förutom mascaraborsten är även paraplyet ett föremål jag fasar för under regniga dagar, samt drinkpinnarna man får i glaset på krogen.
Jag önskar ofta att jag hade ett synfel så att jag kunde få bära glasögon (ögonskydd) på hela tiden.

I nuläget finns det ingenting som talar för att jag ska komma över denna skräck, vilket lämnar mig med min mascaraborste och klassikern ”jag duger som jag är”.

Bildspel: “Fasa för mascaraborsten“

2008-03-12 03:15:00